Höglunds i Långskog

ETT BEGRAVNINGSTAL

De första minnena.

De är inte att lita på.

Är det mina minnen?

Eller har jag sett en bild?

Eller är det något som återberättats?

En märklig röra. Är det nog.

Ändå finns de där. Inte i någon vidare ordning. Snarare brottstycken.

Någonstans i nacken mellan tredje och fjärde halskotorna hittar jag dem.

Tänker jag mig.

Barndomsminnen

Två hundar som fastnar ihop på gräsmattan där i Långskog. Helt obegripligt. Stort pådrag bland de vuxna. Oändligt dramatiskt och obehagligt.

Jag lär mig cykla utan stödhjul. I backen ner från vägen. Bredvid storbjörken. Stort jubel, hos alla inblandade.

Hästen i skördetid nere på ängen. Brunte hette han väl. Minns jag honom? Eller är det minnet av den som jag minns? Bilden där i kammaren? Jag vet inte.

Kojan i övre delen av garderoben i köket däremot. Där nere i hörnet. Där vi alla. Även mina barn. Någon gång suttit. De vuxna måste ju ha lyft upp oss första gångerna? Att vi fick? Otroligt ändå. En trygg liten kub att trängas i. Tänker jag. Och det här är inte något egentligt minne. Men tänker att vi alla satt där och lyssnade. På de vuxna runt bordet. På Ingvars snarkningar från kökssoffan. På Gerds köksstök. Ny ved läggs in, vatten tappas upp, saft blandas och en deg knådas. Där satt vi och ritade på väggarna.

Smakerna och dofterna, så klart. Klappgröten med svarta vinbär eller blåbär. Hallon- och rabarberkrämerna. Sirapssmörgåsarna. Potatiskällaren. Julmaten. Det enkla överflödet.

Människorna på platsen. Konstanter utan slut. Inbillade vi oss alla. En illusion som höll länge. Längre än vad någon av oss nog tänkt.

Ett första minne

Jag försöker hitta ett första minne av mormor. Det är svårt.

Gräver nere vid sjätte och sjunde kotan, någonstans. Inte för att det inte finns något.

Det finns många.

Lättare att stapla känslor och påståenden, tänker jag.

Alltid välkommen, kände jag mig.

Plats för alla, inte bara jag som välkomnades. Många fick plats..

Aldrig i vägen, trots att vi lekte mitt på köksgolvet mitt i julstöket.

Omtanke, ständig omtanke om mig och andra.

Nyfikenhet, på livet och på nya matrecept. Hela livet.

Och inte minst trosvisshet.

Trosvisshet som burit oss andra. De dagarna det varit mörkt.

Trosvisshet som kommer att bära oss. De dagar då det blir mörkt.

Ett sista minne

För nu har vi alla ett sista minne. Ganska många sådana. Tänker jag.

När började det? När hon fyllde 90? Säkert tidigare.

Vi har alla en rad sista avsked staplade på varandra. Jag har flera porträttbilder.

Där har jag nog tänkt varje gång, det här blir det sista jag tar.

Mitt sista, sista minne, känns som ett under. Som ett mirakel. En måndagsmorgon nu i november. Mitt i en annalkande snöstorm. På tjänsteresa till Sandviken. Av alla ställen. Jag stannar till i Lucksta och möter min mamma och moster Britt.

Vi går in i åldringslängan i samlad, lite vinglig, trupp.

I matsalen, precis till vänster om ingången, där är skolbarnen. Där äter de tidig lunch. Livet pågår där.

I rummet. I vardagsrummet i Långskog, som på något märkligt sätt hamnat här på slutförvaret. Där pågår inte livet. Där finns ett lugn. Ett avklarat liv är på väg att ta slut.

Jag får en stund vid hennes sida. Får känna hennes mjuka hud. På underarmen. I de väl synliga ådrorna. Där pulserar det stilla några dagar till.

På bilden som jag tog. Där är det tydligt. Att det är den sista.

Att mormor nu får vila. Det känns ju bra. Ska man väl säga. Ska jag väl säga. Men det går inte riktigt. Det går inte att ta in. Än på ett tag.

Jag har nog tänkt mig att släktträdet startade med henne. Så har nog många tänkt. Att det finns en start. Men inget slut. Och det finns det ju inte. Varken start eller slut. Så klart.

Men sämre släktstarter kan man ju ha.

Kan jag ju ha.

Tänker jag mig.

Så vila i frid Gerd. Det är du värd.

Klappgröt får det bli.

Till ditt minne.